Många ryttare har sin mamma och/eller pappa med sig på träningar & tävlingar. Dom stöttar och ställer upp och delar sina barns intresse. Även när barnen blivit till ungdomar och vuxna.

Varken min pappa eller mamma är med mig på tävlingar. Dom finns alltid där och har ställt upp när det behövts. Med dom delar inte mitt intresse. Och nu har vi alles för många mil emellan oss också. Jag har inte haft någon som pushat mig eller varit direkt involverad i hur det går på träningar åså.

Alltför många gånger kommer den där ensam-känslan när man är iväg och måste klara sig själv. Oftast löser det sig med någon kompis som är snäll och följer med, men tänk vilken skillnad att ha samma med typ jämt, vilket team man blir då.. Då kan man prata ihop sig om hur man vill ha det på tex framhoppningen, hur den andre ska göra efter när jag kommer utifrån banan och har rivit tex.

Någon som vill lika mycket som en annan att det ska gå bra, en som är engagerad och stöttar, vet vad som behöver sägas å ja allt..

Ensam är inte alltid stark. Det kan faktiskt vara ett riktigt helvete å försöka göra allt själv. "/
Men det är inte så mycket att göra åt när de är som det är.

/Em